De byarna

Serfaus ligger på "solterrassen" i Oberes Gericht; den högst belägna, natursköna delen av Inn-dalen som sträcker sig från Landeck till Reschenpass.

En pollenanalys som gjorts vid Komperdell visar att området började användas som betesmark för 4 000 år sedan.

Några förromerska fältnamn påminner om tidiga nybyggare, och man kan även hitta spår efter keltisk bosättning. 

Regionen erövrades av romarna på år 15 f.Kr. I antika krönikor omnämns lokalbefolkningen som räter. Räter och romare blandades under århundradenas gång, och därmed uppstod den rätoromanska folkgruppen. Många lokala by- och fältnamn innehåller spår av rätoromanskan, som för övrigt fortfarande talas i kantonen Graubünden/Grisons. Från 500-talet och framåt anlände tysktalande bajuvarer till området, och från cirka 1350 och framåt tog sig även nybyggare från kantonen Valais hit. Runt år 1200 hade det tyska språket gradvis ersatt rätoromanskan.

Turismen, och i synnerhet vinterturismen, har format byn Serfaus under de senaste decennierna. Serfaus är en av den största turistbyn i Oberes Gericht. Serfaus-Fiss-Ladis är nu, jämte Ischgl, Sölden och St. Anton am Arlberg en av de mest kända turismregionerna i Tyrolen.

På grund av den ökade trafiken i byn gav lokalpolitikerna 1983 klartecken för ett tunnelbanebygge. Serfaus tunnelbana invigdes 1985.

Karta över Serfaus vinter.
Karta över Serfaus sommar.

Fiss är ett samhälle ligger på en platt, sydvänd sluttning på Oberes Gerichts "solterrass", cirka 500 meter över övre Inn-dalens dalbotten.

Namnet Fiss ursprung är oklart. En teori är att namnet härstammar från latinets "fossa" (dike) eller "fodia" (grop eller håla) och refererar till sänkan där den utspridda byn ligger. Namnet Fusse återfinns i ett dokument från 1288.

Precis som för de flesta bergsbyar i Tyrolen är även Fiss förhistoria tämligen okänd. Man vet dock säkert att "solterrassen" röjdes och därefter befolkades glest av en keltisk stam långt före Kristi födelse.

Under det första och andra århundradet erövrade romarna vårt land och gav det namnet Rhaetia. Under århundradenas gång ledde det ökade antalet germanska immigranter (bajuvarer, alemanner och nybyggare från kantonen Valais) till att de två folken blandades, och på det sättet uppstod den rätoromanska folkgruppen.

Intressant att notera är att den gamla romerska väg som går genom Reschenpass till Augsburg inte följde dalbotten utan en rutt som ledde upp till och över Serfaus-Fiss. Romarnas intåg gav upphov till en revolution i fråga om lokal byggnadskonst eftersom de byggde stabila stenhus istället för trähyddor.

Först 1928 fick Fiss en tillfartsväg, och under åren 1939–1940 tillkom en linbana för varutransporter som kunde transportera tunga laster. Tidigare hade det bara funnits ett manuellt preparerat spår för oxdragna kärror.

Efter andra världskriget blev Fiss en populär sommardestination för turister. Idag är den idylliska byn en omtyckt turistdestination för sportentusiaster under både vintern och sommaren. Byn har behållit sin typiskt rätoromanska klusterkaraktär, och delar av dess centrum är upp till 600 år gamla med många karakteristiska portgångar.

I Fiss vårdar man ömt traditionella tyrolska seder och bruk, bland annat karnevalstraditionen "Bloch-pulling" som går av stapeln vart fjärde år. "Bloch-Pulling" är ett fascinerande stycke färgstarkt teater som skildrar bybornas historiska, återkommande kamp mot naturens mäktiga krafter under årets gång och hur detta har präglat det kärva bondelivet i de tyrolska alperna. 2011 kom Fiss "Bloch-Pulling" med på UNESCOs lista över immateriella kulturarv i Österrike.

Karta över Fiss vinter.
Karta över Fiss sommar.

Byn Ladis ligger 1 192 meter över havsytan och täcker en yta på 710 hektar. Ladis nämns för första gången i ett dokument från 1220 e.Kr. ("ecclesis de Laudes"). Både Ladis och Fiss tillhörde från början Serfaus församling. År 1332 e.Kr. fick Ladis invånare (som kallades "Ladr") veta att de skulle fira årets stora religiösa festivaler i församlingskyrkan i Serfaus i stället för i Prutz. Det var inte förrän 1520 som Fiss och Ladis fick sin egen pastoratsadjunkt. 1661 blev Ladis en komministratur och 1891 en egen församling. Församlingskyrkan är helgad åt St. Martin. Det första helgandet finns omnämnt i dokument från 1497. Dagens kyrkobyggnad uppfördes mellan 1829 och 1831. I Ladis äldsta delar finns flera intressanta byggnader vars husgrunder kan spåras tillbaka till den rätoromanska perioden (cirka 1 000–1 300 e.Kr.). Den karakteristiska rätoromanska valvbågen är speciellt framträdande på runda portvalv och portgångar.

Enligt lokala legender upptäckte herden Nikolaus Schederle surbrunnskällan i Obladis 1212 e.Kr. Kejsare Maximilians doktor ansåg att vattnet hade "utmärkta helande egenskaper". Eftersom svavelkällor kan utnyttjas för spabehandlingar utvecklades Ladis-Obladis till en populär turistdestination. Prinsar, kejsare och många andra gäster badade i vattnet för att därigenom behandla alla möjliga sorters sjukdomar, och de drack även vattnet från källan för att tillgodogöra sig dess egenskaper.

I Ladis kan man än i dag besöka den restaurerade slottsruinen Laudegg från 1200-talet.  Av de arkeologiska fynd som gjorts på plats kan man härleda att slottet från början var ett romerskt vakttorn.

Karta över Ladis vinter.
Karta över Ladis sommar.